Mathilda Willén

Vi lever i ett universum, det vet vi. Men egentligen lever vi bara i en del, i en galax, i ett solsystem och forskare har ju kommit fram till (vad jag har hört) att det finns flera solsystem än vårt, att vi bara är en liten del. Men min fråga är: vad finns sen? Bortom alla solsystem och galaxer, vad finns det där? Universum måste ju ta slut någon gång och vad är det där? Är det början på något annat och i så fall, hur ser det slutet ut? För det måste ju vara som ett slut, en utsida. Men om vi säger att universum är som en ring och bara går runt runt, vad finns då utanför ringen? Och om det finns något där, vad finns utanför det? Jag stör mig så mycket på att jag inte vet men jag kommer nog aldrig få veta. För mig är det bara att titta upp och veta att någonstans finns ett typ av slut och fundra hur ser det ut? Vad händer efter? Är det som en tidsportal eller är det bara svart i en oändlighet? Vad finns bortom det svarta då? För någonstans måste det ju vara ett slut, en utsida.

Jaja kalla det töntigt. Ni kan kalla det vad ni vill. Det är ju inte så att jag sitter som värsta wakadoodlen och funderar om livet. Nej, nej utan ibland kan jag bara ha några tankar eller nåt som jag behöver skriva av och här är väl en. Jo, det här kan låta lite konstigt men så är det. Jag känner igen mig själv i alla. I alla personer känner jag igen mig. Jag ser en liten del av alla i mig. Jag kan verkligen läsa människor och se hur de verkligen är och läskigt nog ibland läsa deras tankar och handlingar. Kanske är det för att en liten del av dom är mig? I både töntar kan jag se en del av mig men i både alla andra människor. I alla, det är sjukt läskigt. Det känns som att alla människor är en del av mig. Jag vill bara träffa en människa som jag inte känner detta med. En människa jag inte kan läsa, en människa som inte på något sätt är en del av mig. För varje människa kan jag tänka, om jag tar fram den sidan i mig blir jag precis som henne/han, i varje människa! För det känns som att varje handling en person gör, varje ord den säger kunde lika gärna kommit ifrån mig men jag valde bara inte att göra det. Varje handling! Ibland blir jag rädd, är världen bara såhär? Kommer jag aldrig hitta en människa jag inte kan läsa och få intresse av? Kommer jag verkligen kunna läsa alla? Och i så fall, varför är det så? Är det egentligen så att alla är en del av alla. Att alla känner igen sig i alla. En gudsbild är att en liten del av Gud finns i alla oss och när vi är samlade sätts den Guden ihop och det blir en stor gemenskap och en "komplett" Gud. Är det därför vi känner igen oss? För att varje människa bär på en del av samma grej? Eller är det bara jag som känner såhär? I så fall varför? Nu blir jag rädd. Är det verkligen bara jag som känner detta eller gör du det med? Känner alla detta? Varför? Är ingen individ ordet "självständig", eller finns det ordet ens? Vet vi ens innebörden - den riktiga innebörden - av det? Är inte vara individ unik? Sig själv och ingen annan? Det är ju så, varje människa är sig själv. Men i en liten del av oss alla, är det så att det finns en del där alla människor är samlade i oss själva? Är det därför vi känner igen oss i varandra? I alla?
Snälla svara om ni känner likadant eller på något annat sätt, måste veta om jag är den enda.